Idag har jag inte så mycket hemska eller arga tankar som jag måste få ur mig.

Däremot ledsna tankar, att jag är ensam (fast jag inte är det egentligen), att ingen bryr sig om jag skulle försvinna. Ännu en anledning till att jag längtar, att få se hur andra reagerar när jag är borta.

Jag vet att det finns ganska många som, kanske inte hatar, men ogillar mig. Framförallt killar, och anledningen är att jag inte kan hålla käften! Ibland är det bra, ibland dåligt. Det är bra att jag står upp för mig själv, men istället så kan det uppfattas som kaxigt vilket blir fel.

Men det konstiga är då, att jag kan inte hålla käften när det gäller sånt, men när det gäller att säga saker som kan såra så kan jag inte prata istället.

Varför kan man inte säga allting till de personer som betyder mest för en?

Jag skulle väldigt gärna vilja vara den personen som har en teori om det, men tyvärr så är jag inte den personen.

Varför inte bara säga till henne att hon sjunger falskt, inte sitta och hålla god min när hon börjar sjunga till någon låt? Varför inte berätta för henne hur jag känner, att jag tycker att hon är egocentrisk och vill att alla ska bry sig i allt hon gör men kan inte förmå sig at göra det själv?

Att hon ska veta allt, men jag hålls undan.

Är jag ensam att känna och göra så här? Nej, det kan jag omöjligt vara.

Men varför skapar jag då denna hemliga blogg? Om alla ändå känner så här så kanske det är normalt?

Nej det kan det inte vara, eller kan det?

Jag är förbannad! På "henne", varför skulle jag bry mig om det hon gör när hon inte bryr sig om det jag gör.

Skulle jag säga något så är allt hon säger jaha, och ibland kan hon även säga. "vad har jag med det att göra?". Så okänsligt.

Det kan röra sig om allt, att jag löst något jag oroat mig för, att jag jobbar nästa dag, att något har hänt.

Men så kommer hon och säger ja, jag jobbar imorgon. Och?? Vad har jag med det att göra? Eller hur? Varför skulle jag bry mig när inte hon gör det?

Jag vill bort, från allt som har med mitt liv att göra. Bara för ett tag, kunna släppa allt och kanske vara hela mig igen.

Att kunna göra det jag vill och på det sätt jag gör det. Just nu känns inte det accepterat någonstans.

Jag har en hemsk tanke, som jag vet at jag aldrig kommer genomföra. En tanke som jag så många gånger skulle vilja göra, men jag vet att jag aldrig skulle göra det. Den förbjudna tanken, att skjuta ihjäl alla.

Skulle aldrig få för mig att göra det för jag älskar dem för mycket, egentligen.

Men åhh, så gärna jag vill göra det ibland. För att slippa gnället, tjatet och allt det där jobbiga som kan få mig at må illa.

Jag skrev i förra inlägget att jag ljög, och det är ju sant. Men det är absolut inte så att jag ljuger om saker som är av stor betydelse. Visst att ljuga överhuvudtaget är av stor betydelse men. Nej jag vet inte längre. Det var länge sen jag gjorde det nu, men det känns ändå konstigt ibland, som att jag inte vill säga sanningen.

Många gånger är det så att jag bara håller käften, säger ingenting. Just för att jag inte vill säga sanningen. Som när hon frågar mig om saker som jag inte tycker om. Hon gör saker som får mig att koka, och ibland säger jag det ibland bara håller jag tyst.

Hon är en som ljuger, så mycket att tungan blir svart. Hon hittar på saker för imponera på dem mindre och ska överdriva allt, bara för att få stå i centrum. Och jag blir galen!!! Sen så ville hon jobba med dem, men både jag och en annan sa då att så länge man känner att man måste överträffa ungdomarna så ska man inte jobba med dem.

Ibland skulle jag bara vilja ställa henne mot väggen, men jag är för feg för det. Haha, ingen som känner mig skulle kalla mig feg. Tänk om de bara visste.

Det finns många saker som det inte är någon som vet om mig. Det finns en person som vet mer än dem flesta, men fortfarande inte allt. Jag har en hemlig sida som inte ens min föräldrar vet om. Ibland känns det bra, men ibland känns det idiotiskt. Om de bara visste så skulle de förstå. Men jag kan inte berätta för dem.

Ja, så sant som det var sagt. Men tänk om man inte vågar säga sanningen. Eller ännu värre, inse vad sanningen egentligen är.

Jag har ljugit, massor av gånger. Finns ingen anledning att ljuga om det.

Men vad har jag ljugit om då, ja säg det? Ibland bara struntsaker, ibland stora saker. Gör jag det för att gömma mig själv? Eller för att försöka vara något jag inte är?

Jag har i allas ögon alltid varit tjejen som tar för mig och syns. Som på senare år har byggt upp en sån självkänsla så det är inte sant. Ja, just det tänk om det inte är sant.

Jag har ljugit om saker nu också, när jag egentligen är nöjd med mig själv.

Är jag mytoman? Nej, jag känner inget tvång, ibland vill jag bara försköna sanningen något. Är jag för feg kanske?

Jag har så många hemska tankar inuti mig. Tankar som jag inte riktigt vet själv vad de egentligen är. Visste jag exakt vad jag kände och tänkte tror jag att jag skulle skrämma slag på mig själv.

Men jag vet att jag måste få ut det, alla de där tankarna ingen egentligen får veta. Allt det där som kanske sårar någon, eller förstör för någon. Men får jag inte ut det så kommer jag att försvinna.

Om de bara visste hur mycket jag längtar, längtar till den framtid som väntar oss alla någon gång. Jag vill veta, jag vill känna hur det känns och se vad som händer sen.

Är det jag ser på riktigt eller har jag drömt?

Finns hon hos mig så som jag känner att hon gör, eller spelar jag ett spratt med mig själv för att klara av att gå vidare?

Jag längtar till det hemska, är allting tar slut. Bara för att få veta.