Du hårt arbetande människa:

stanna upp ett ögonblick.

Tänk efter om ditt mål i livet är det rätta.

Ditt samvete är din själs röst.

Ja det kanske är sant. Men ingen i min närhet bryr sig varken om mitt samvete eller min själ. Kanske är det för att jag alltid ska spela stark, trots att jag mår pyton inombords?

Fruktan och oro är ett tecken på att du inte förstått din egen själs vilja med dig.

Sant! Jag vet inte vad mitt ändamål är, varför jag finns här. Ibland tror jag bara att jag finns för att må dåligt. För att ta emot skit utan att ge så mycket tillbaka. Men det kan väl inte vara så eller kan det det?

Reta dig inte på motgång utan sök dess orsak.

Jag retar mig på motgång, men jag söker samtidigt orsaken till det. det är bland annat därför jag har den här bloggen, bara för att ifrågasätta och skriva av mig för att hitta en orsak till min oro och rädsla. Men jag vet inte om det lyckas så bra, men det märker man kanske senare.

Jag vill bara gråta. Jag vet inte riktigt varför.

Villa bara att tårarna ska spruta för allt! Och ingenting.

Har en kump i halsen som vägrar att försvinna. Något är fel, men vad?

Jag blir ledsen, sårad och upprörd.

Varför bryr sig ingen om vad jag behöver och vad jag vill?

Är det meningen att jag alltid ska ställa upp utan att säga ifrån? Ska inte någon ställa upp för mig då också?

 En enkel skjuts utan att behöva fråga om det och få ett surt svar som tycker jag är bortskämd. Är det för mycket begärt?

Visst jag är bortskämd men INTE med skjutsar!

Jag kanske ringer högst två gånger i månaden och ber om skjuts. T.o.m mindre ändå. OCh nu kan jag förstå att de säger nej, eftersom jag är vuxen.

Men innan, ringde jag och det var 15 minus ute och storm och bad om skjuts så var allt ja fick höra, "ja taxi ... kommer" Jag blir så JÄVLA förbannad.

Och så har hon mage att säga att jag är bortskämd med det!

Jag har kompisar och vet många andra som inte ens behöver be om skuts de bara får det, överalllt och nästan när som helst. Utan att föräldrarna klagar, de är glada att kunna hjälpa till.

Men nej jag har "taxi" när jag ber om skjuts en gång i månaden, kanske två.

Är det bortskämt? När man har 2½ km in till byn och närmaste busshållplatsen dessutom!

Jag blir galen!!

Tror dem där idioterna att jag har hur mycket pengar och ork som helst? Varför ska jag alltid ställa upp för dem, när de vet att läget är betydligt mer annorlunda än vad jag ställde in mig på? Kan inte de en, endaste gång ställa upp för mig utan att döma mig!!!!!

Varför ska jag särbehandlas? Va??? De säger att de kan göra som jag när de har lite extra pengar, ja jag får göra det precis hela tiden!!! Men det går nog inte in i deras huvuden!!! ARGGHHH!

Jag vill inte vara kvar. Eller jo det vill jag, men jag vet inte hur jag ska klara det. Eller j jag klarar mig, men jag vill veta. Vad som händer och hur det är.

Men jag är samtidigt lättad, för saker går bra just nu. Men jag vill bort också.

Jag klarade det. Jag klarade det och all press är borta, just nu! Men ändå känns något fel. Något känns inte rätt och bra. Varför kan jag inte ens få vara lycklig när jag faktiskt lyckas med något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv?

Borde man inte känna att man uppnått något då? Jag känner tomhet, viss glädje men mest tomhet och mörker.

Fy fan!! Fy fan alltså!!!

Jag behöver mer stöd än någonsin och hon bryr sig inte. Om jag vill höra tröstande ord om det så går hon in på ett annat ämne! Det hjälper inte mig med det jag vill ha stöd för!!