Det känns som att livet störtar ner över mig.

Som en stor betongklump som kommer farande mot mig i ljusets hastighet, och bara väntar på att jag ska gå till rätt ställe så den kan krossa mig mot marken.

Bara väntar på ett misstag från mig, för då kan den slå till och göra slut på allt.

Går runt med en stor klump i magen dagarna i ända nu. Självklart tror alla att jag har full koll på vad jag vill och ska göra, men om de bara visste hur jävla rädd jag är egentligen.

Rädd för den värld som väntar mig, men nästan mer rädd för den värld jag lämnar bakom.