Ja jag har kommit fram till det. Jag är rädd för att känna något över huvudtaget tror jag.

Har ni känt nån gång, att ni så gärna vill ha någon men ni kan inte förmå er att ta sista steget och verkligen satsa, även om ni vet att det är ömsesidiga känslor?

För att ni är rädda att ni faktiskt ska känna något som ni inte kan försvara eller förstå dig på. Något man helt enkelt inte vågar lita på?

Men jag måste våga lita på mina känslor, och ge mig själv rätten att känna dem. eller hur?

Jag önskar att jag kunde vara den där personen. Den där som alla vill vara men som ingen antagligen är.

Den där, inte perfekta personen, men den som har precis rätt antal brister för att göra en charmig och intressant. Varken färre eller fler.

För brister är en charm ibland.

Men om man har för många brister då?

Ibland känner jag att jag inte är önskad någonstans, att jag bara skulle kunna sjunka genom jorden och försvinna utan att jorden förändras någonting alls.

Jag är i vägen, jag är en pina som man helst skulle vilja slippa. Men just för att folk ser att man är sån så vågar de inte säga det, utan tycker synd om mig och tar hand om mig, så att jag inte ska känna mig ensam.

Men saken är den att jag känner mig mer ensam med den känslan, än om jag skulle stå ensam i världen.