Jag är rädd att jag var ett misstag.

Eller jag vet att jag var ett misstag, även om mina föräldrar inte vill säga så.

Men jag menar i universum. Som att jag råkade ta upp en plats på jorden som inte var menad för mig.

Att jag råkade slinka emellan utan att ödet hann med.

För vad har jag här att göra? Jag vet det inte själv, och andra verkar inte heller veta det.

För skulle jag ha en mening, och vara menad att finnas på planeten som den jag är borde jag väl inte känna så här?

Kan jag inte bara få känna samhörighet?

Jag känner mig bara i vägen, för allt och alla. Det känns som att folk gärna kan känna mig, bara det är på deras villkor.

Att de bestämmer när man kan vara nära och inte.

Jag vill inte ha det så, jag vill känna kontakt med någon jämt. En riktigt kontakt som alltid är välkommen, utan att bli satt i andra hand.

Nej, men hon finns kvar så det var inte viktigt. Så tror jag folk tycker.

Men om jag en dag inte skulle finnas kvar, då kommer de säga att det var synd, att jag var en fin tjej.

Hell no!

Jag duger bara när jag är som de vill att jag ska vara. Tänk om de visste hur många gånger jag gråter på ett dygn, bara för att jag inte känner mig accepterad för den jag är.