Nu när jag äntligen har hittat ett litet ljus i tillvaron och faktiskt är helt glad på väldigt länge. Då får jag inte vara det. Då blir jag tillsagd att "lugna ner mig". Att jag inte ska skratta så mycket, att jag inte ska visa mina lycka för omvärlden.

Det är nog det sjukaste jag hört på länge. Jag är glad, men helt plötsligt tycker vissa att det är jobbigt att jag är så glad. Och det är samma människor som tyckte det var så jäkla tråkigt när jag var riktigt deppig.

 De frågar om det inte finns nåt mellanläge, för jag är så förbannat lycklig nu.

Men snälla, de menar alltså att lite deppad ska jag vara??? Är inte det sjukt?