Får man vara arg utan en riktig orsak? Ja men visst får man det va?

Jag vet inte exakt varför jag är förbannad just nu, jag bara är det. Men jag visar inget utåt. Om någon skulle se mig just nu så skulle de inte tro på att jag var arg. Men men, så är det.

Jag har en ilska inombords som måste få komma ut snart, men jag vet inte.

den vill inte komma ut.

Visst har jag aningar om varför jag är arg men finner aldrig tillfälle att ta fram ilskan för att konfrontera den.

En sak jag är arg på är att människor inte låter det förflutna höra till det förflutna. Jag gjorde bort mig rejält en gång och har mått extremt dåligt över det. Jag har bett om ursäkt och jag tycker själv att jag sonat för min synd. Och ingen har sagt något på evigheter, men sen helt plötsligt dyker det upp igen. Utan anledning. Visst att det kan göra det, men det jag blir arg på är att folk tvivlar på att jag berättar hela sanningen. Hade jag skämts så mycket om jag inte gjort det? Om jag visste att jag inte berättade allt, då skulle jag väl inte skämmas så här mycket? Skulle jag försöka sona för nåt jag inte berättat fullt ut? Nej jag är inte sån,  därför blir jag galen när folk går bakom ryggen på mig och inte litar på att jag har berättat allt.

Saken var, att jag blev för full. Och människor som inte ska se mig full överhuvudtaget fick ta hand om mig. Nu har dessa människor börjat prata om en massa saker som hände den kvällen. Och eftersom andra inte hört dessa saker tror de att jag undanhållit information från dem. Men det har jag inte gjort, utan jag minns inget! Jag fick min första och enda black out den kvällen. Vilket var fruktansvärt och jag skämdes så mycket så jag ringde till de som träffat mig och bad om ursäkt på en gång. Jag pratade med de som inte var där om vad som hänt. Och sa att jag inte minns så mycket av kvällen.

Kan inte det få räcka? Jag kan inte annat än att skämmas och be om ursäkt.