Har ni någon gång varit med om att känna er totalt jäkla missplacerad?

Alltså inte den vanliga utanförskänslan, utan riktigt felplacerad.

Att tro att man har ett annat liv någonstans, där man verkligen hör hemma. Att ens mamma inte är ens mamma, att min bror inte är min bror.

Mitt rum, är inte mitt rum. Det är någon annans som jag ser efter.

Har ni haft den känslan nån gång?

Det har jag. Inte så att jag inte känner mig "hemma" eller välkommen. Utan bara väldigt felplacerad. När jag är på  jobbet så verkar det ibland som att de inte känner mig, eller jag känner dem. Trots att jag umgåtts med flera av dem sen jag gick i sjuan, nu är jag 20 snart. 

Ibland kan jag se mig själv, på en helt annan plats och jag känner mig rätt placerad. Är jag ensam att tänka så här? Det kan jag väl inte vara? 

Jag är så trött. Och inte fysiskt. Utan jag är trött i själen, trött inuti.

Jag orkar snart inte ta mer skit. När någon beter sig som att de inte bryr sig om en, fast de säger att de gör det. Det sårar mig så djupt.  

Att någon säger att den älskar mig, men sen när det väl kommer till kritan tänker på mig i sista hand. Man gör inte så mot någon man säger att man älskar.  

Det gör mig ledsen, men också trött. Känns som att mitt hjärta snart inte orkar pumpa runt tillräckligt med blod för att hålla mig levande.