Jag väntar. Väntar på att jag ska må bra, riktigt bra. Så bra som jag borde göra.

Det är inte så att jag vill ändra något, för jag vet att om jag får vara mitt "riktiga" jag så älskar jag mitt liv just nu.

 Men det är det där mörkret som hotar i bakgrunden. Som följer minsta rörelse och är beredd att slå till. Jag försöker kämpa, allt vad jag kan. Men det är inte lätt, för trots att jag vet hur det var så längtar min kropp på något sätt ändå tillbaka. Kan inte riktigt förklara, men min kropp vill vara där.

Inne i mörkret, omsluten av värme som man inte kan få någon annanstans. Men jag vet, mitt psyke och min själ vet att det inte är bra. Att jag inte trivs, att jag vill kunna styra min kropp av mina egna tankar.

Så det är bara att fortsätta kämpa, och hoppas att jag är tillbaka på banan snart.