Jag trodde jag var bra, att jag släppt mina demoner bakom mig. Men på något sätt har de ännu en gång hunnit ikapp mig.

Jag vet inte vad det är som gör det, jag är ju lycklig egentligen. 

Varför ska jag då må så dåligt i mig själv för tillfället? 

Det är ju den här tiden på året som jag brukar hitta mig själv igen, efter dne mörka, kalla vintern. 

Men i år verkar det som att det är nu jag tappar mig själv igen. Jag är inte deprimerad, men borta på nåt sätt. 

Jag känner mig lycklig, men borta på samma gång, förstår ni?

 Jag kämpar och kämpar och hoppas att hitta en ljuspunkt, och ibland tror jag att det funkar, men sen faller jag tillbaka. Jag känner mig jagad, av mitt mörker.  Jagad, utan att kunna springa ifrån det. Som att det alltid ligger bakom mig och väntar på rätt tillfälle att gripa tag i mig och göra så att jag blir förlorad för alltid.