Japp, det kom en väldigt välkommen gäst igår. Så nu är jag lugn igen.

Varför måste jag hela tiden låtsas vara saker jag inte är? Trots att jag kanske inte behöver det så känns det ändå som att allt blir så mycket enklare om jag säger saker annorlunda och håller tillbaka vissa saker som jag som person egentlign inte gör.

Har ni känt så någon gång?

Ja, det är klart. Varför frågar jag ens, men ibland måste man bara få veta att man inte är ensam?

Eller hur? Är inte det den bästa trösten ibland, att man inte är ensam om att känna sig ensam?